Svenska English
Vad är grön
anarki?
Denna introduktion är inte menad
att vara en “definierande princip” för en grön anarkistisk “rörelse” och
inte heller ett anti-civilisatoriskt manifest. Den är istället en blick på
somliga idéer och koncept som medlemmarna i kollektivet (GA, övs anm) delar
med varandra och även andra som också identifierar sig som gröna anarkister.
Vi uppskattar behovet av att vara öppna med våra visioner och strategier och
vi välkomnar alltid diskussion. Vi uppskattar också att varje aspekt av vad
vi håller för riktigt och vilka vi är ständigt behöver ifrågasättas och
förbli flexibla om vi ska kunna växa. Vi är inte intresserade av att
utveckla en ny ideologi och inte heller av att förespråka en ensam
uppfattning av världen. Vi uppskattar också att inte alla gröna anarkister
är särskilt anti-civilisatoriska (även om vi har svårt att förstå hur man
kan säga sig vara emot alla former av domination utan att gå till dess
rötter: civilisationen själv). Nu är det emellertid så att de flesta som
använder sig av termen “grön anarkist” faktiskt fördömer civilisationen och
allt som går i dess spår (domesticering, patriarkat, arbetsdelning,
teknologi, produktion, representation, alienation, objektifiering, kontroll,
förstörandet av liv et c). Där somliga skulle språka sig varma för direkt
demokrati och urban odling så anser vi det omöjligt och inte heller önskbart
att “gröna till” civilisationen och/eller att göra den mer “rättvis”. Vi
anser att det är viktigt att röra sig framåt emot en radikalt
decentraliserad värld, att fördöma dödskulturens logik och tänkesätt, att
upphöra med all mediation i våra liv och att förstöra alla institutioner och
fysiska manifestationer av denna mardröm. Vi vill bli ociviliserade. I mer
generella termer ska det här föreställa den gröna anarkismens logik och
tänkesätt i tanke och praxis.
Anarki vs Anarkism
En sak som vi anser är viktig att börja
med är att det finns en skillnad mellan “anarki” och “anarkism”. Somliga
skulle avskriva en sådan skillnad som enbart semantisk eller liksom trivial,
men för de flesta post-vänster och anti-civilisatoriska anarkister är den
här skillnaden viktig. Fastän anarkismen kan vara en viktig historisk
referenspunkt varifrån vi kan hämta inspiration och viktiga lärdomar så har
den blivit alltför systematisk, fixerad och ideologisk...allt anarki just
inte är. Det ska erkännas att det här mindre har att göra med anarkismens
sociala/politiska/filosofiska varandeskap och mer med de personer som
identifierar sig som anarkister. Utan tvekan skulle flera från den
anarkistiska fåran också skriva under på att det är synd att det som
ständigt ska vara in flux har blivit så stabilt och orörligt. De tidiga
självidentifierande anarkisterna (Proudhon, Bakunin, Berkman, Goldman,
Malatesta och deras likar) gav svar som hörde hemma i deras särskilda tid
och miljö, behäftade med deras egna specifika motiveringar och önskemål.
Alltför ofta ser dagens anarkister dessa personer som utgörande gränserna
för anarkin och därmed skapas en relation till anarkismen i form av ett
V.S.B.G. [Vad Skulle Bakunin Göra (eller mer korrekt - Tänka)], som är synd
och i slutänden också destruktiv. Idag vägrar somliga personer som
identifierar sig som “klassiska” anarkister att acceptera någon som helst
diskurs in på icke kartlagt område inom anarkismen (ie primitivism,
post-vänsterism et c) eller trender som inte har varit i linje med
arbetarrörelsens traditionella syn på massmobilisering (individualism,
nihilism et c). Dessa rigida, dogmatiska och oerhört okreativa anarkister
har gått så långt som att fastställa att anarkismen är en väl utstuderad
social och ekonomisk metodologi för att organisera arbetarklassen. Det här
är uppenbarligen en absurd extremitet, men sådana tendenser kan rönas ur
många av dagens vänster-anarkisters (anarkosyndikalister, anarkokommunister,
manifestare och federationister) idéer och projekt. “Anarkism”, med dagens
innebörd, är en ultra-vänsterideologi som vi måste lära oss att se bortom. I
kontrast till detta står “anarkin”, som är en formlös, flytande, organisk
erfarenhet som väljer att väga in många olika aspekter på vägen till frihet,
både personlig och samhällelig, och den är alltid öppen för nya
infallsvinklar. Som anarkister är vi inte intresserade av att forma ett nytt
ramverk eller en ny struktur att leva under eller i, hur “icke inträngsam”
eller “etisk” den än verkar vara. Anarkister kan inte skapa en annan värld
för någon annan men vi har möjlighet att ställa frågor och forma idéer, att
försöka förstöra alla former av domination och det som hindrar oss från att
leva ut våra liv och våra drömmar och att leva i direkt förbindelse med våra
begär.
Vad är primitivism?
Fastän inte alla gröna anarkister
identifierar sig som “primitivister” så erkänner de flesta betydelsen som
den primitivistiska kritiken har haft på de anti-civilisatoriska
infallsvinklarna. Primitivism är helt enkelt en antropologisk, intellektuell
och experimentell undersökning av våra civilisationers ursprung och de
omständigheter som ledde till denna mardröm som vi nu lever i. Primitivismen
erkänner att under större delen av människans historia så levde vi i nära
samhällen i balans med varandra och våra omgivningar, utan formella
hierarkier och institutioner som medlare eller som styrde våra liv.
Primitivister vill lära av dynamiken som spelar sitt spel i dessa
traditionella samhällen och som fortfarande gör det i dagens
jägaresamlar/primitiva samhällen (sådana som har förekommit och sådana som
förekommer idag utanför civilisationen). Medan somliga primitivister önskar
ett omedelbart och fullständigt återvändande till jägaresamlarsamhällen så
uppskattar de flesta primitivister att en bekräftelse på att något har varit
lyckat i det förflutna inte nödvändigtvis behöver betyda att detsamma ska
fungera lika bra i framtiden. Termen “Future Primitive”*, myntad av den
anarkoprimitivistiske författaren John Zerzan, antyder att en syntes av
primitiva tekniker och idéer är möjlig att förena med samtida anarkistiska
koncept och motivationer för att skapa sunda, uthålliga och jämlika
decentraliserade situationer. Om applicerad icke-ideologiskt kan
anarko-primitivismen vara ett viktigt verktyg i projektet för att förstöra
civilisationen.
Vad är civilisation?
Gröna anarkister tenderar
att se civilisationen som den logik och fysiska apparat och de institutioner
som utgör domesticeringen, kontrollen och dominationen. Fastän skilda
individer och grupper prioriterar skilda aspekter av civilisationen (i e
primitivister brukar fokusera på frågan om ursprunget, feminister brukar i
första hand fokusera på rötterna och manifestationerna av patriarkatet, och
insurrektionära* anarkister i första hand på förstörandet av dagens
kontrollerande institutioner) så är de flesta gröna anarkister överens om
att den är det underliggande problemet, roten till förtrycket och den
behöver förstöras. Civilisationens uppståndelse kan lite hastigt beskrivas
som skiftet som har ägt rum under de senaste 10 000 åren från en livsstil
inom och djupt förknippad med livets väv, till en existens skild från och
kontrollerande resten av livet. Före civilisationen var det generellt sett
vanligt att ha en stor portion fritid, en lika stor portion könsautonomi-
och jämlikhet, ett icke-destruktivt förhållningssätt till naturen, avsaknad
av organiserat våld, inga medlande eller formella institutioner, stark hälsa
samt robusthet. Civilisationen förde med sig krigföring, kuvandet av
kvinnor,
populationstillväxt,
nedslitande arbete, konceptet fattigdom, fasta hierarkier samt i stort sett
alla kända sjukdomar, för att bara nämna ett fåtal av dess sanslösa
medföljder. Civilisationen börjar med och litar på ett kraftfullt avsägande
sig av instinktiv frihet. Den kan inte reformeras och är därför vår fiende.
(Se också uppsatsen “Civilisationens ursprung”, för att lära dig mer om civ.
övs anm)
Biocentrism vs
Antropocentrism
Ett sätt att analysera den stora
skillnaden mellan den världssyn som hålls av primitiva/jordbaserade
samhällen och den som hålls av civilisationen är att ställa upp dem på en
axel som visar förhållandet Biocentrism/Antropocentrism. Biocentrism är ett
perspektiv som fokuserar på och länkar oss samman med jorden och dess
invecklade livsväv, där antropocentrismen, som är den dominerande
världssynen inom den västerländska kulturen, främst fokuserar på det
mänskliga samhället och lämnar ute resterande liv. En biocentrisk syn
förnekar inte det mänskliga samhället, men förändrar dess status från den av
överlägsenhet och återvänder den till att vara i balans med alla andra
livskrafter. Den sätter fokus på en bioregional syn, som är djupt
sammanlänkad med växter, djur, insekter, [sic!] klimat, geografiska
egenheter och förutsättningarna som finns på platsen vi bor på. Det görs
ingen åtskillnad mellan oss själva och vår omgivning och därför finns det
ingen möjlighet för någon objektifiering eller “annanskap” att finnas. Där
separationen och objektifieringen är basen för vår förmåga att dominera och
kontrollera, så är samförhållandet en förutsättning för att kunna vårda, bry
sig om och förstå. Grön anarki strävar efter att röra sig bortom
människocentrerade idéer och beslut och istället röra sig i en riktning mot
en mer ödmjuk respekt för allt liv och dynamiken inom de ekosystem som
försörjer oss.
En kritik av symbolisk
kultur
En annan aspekt av hur vi betraktar och
förhåller oss till världen som kan vara problematisk, i det att den skiljer
oss från ett direkt deltagande, är vårt skifte till en näst intill
uteslutande symbolisk kultur. Ofta är svaret på den här frågan, “Så du vill
bara grymta?”, vilket i och för sig kanske skulle tilltala somliga, men mer
typiskt är kritiken en blick på de inneboende problemen med en form av
kommunicerande och förståelse som i första hand vilar på en symbolisk syn
som lever på bekostnad av (och också utesluter) andra sensuella och mer
omedlande sätt. Betonandet av det symboliska är att röra sig iväg från
direkt upplevelse mot medlad upplevelse i form av språk, konst, siffror, tid
et c. Symbolisk kultur filtrerar hela vår upplevelseförmåga genom formella
samt informella symboler. Det går bortom att bara ge saker namn till att ha
ett helt förhållningssätt till världen som tar vägen genom en lins av
återgivande. Det är möjligt att diskutera om människan är “programmerad” för
symbolisk tanke eller om det är något som har utvecklats liksom en
förändring i kultur eller anpassning, men det symboliska sättet att uttrycka
sig och att förstå saker är absolut begränsat och dess överberoende leder
till objektifiering, alienation och ett tunnelseende vad gäller uppfattning.
Många gröna anarkister förespråkar samt försöker att komma i kontakt med och
återuppliva slumrande eller underutövade metoder för interaktion samt
kognition, såsom beröring, doft och telepati och de experimenterar också med
och utvecklar unika och personliga sätt för förståelse och uttryckande.
Domesticeringen av liv
Domesticering är den process som
civilisationen använder för att indoktrinera och kontrollera liv efter dess
egen logik. Dessa beprövade mekanismer för underkuvande är bland andra:
tämjning, uppfödning, genetisk förändring, inskolning, instängning,
förringning, betvingning, utpressning, förlovning, terrorisering samt att
döda..listan fortsätter och inkluderar nästan varje civiliserad social
interaktion. Deras rörelser samt effekter kan pekas ut och kännas igen helt
igenom samhället och hämtar sin kraft från flera institutioner samt seder
och bruk. Det är också den process som sker när före detta nomadiska
mänskliga populationer skiftar till en halvnomadisk eller bosatt livsstil
genom jordbruk och djuruppfödning. Denna form av domesticering kräver ett
totalitärt förhållningssätt till både jorden man brukar såväl som till
grödorna och djuren som man domesticerar. I ett vilt stadium delar alla
varelser och kämpar för samma resurser, men domesticering förstör den
balansen. Det domesticerade landskapet (eg jord för att föda upp
djur/bedriva åkerbruk och, i mindre utsträckning, hortikultur och
trädgårdsodling) nödvändiggör slutet på ett öppet delande på resurser som
föregick det stadiet; var en gång “detta var allas”, är det nu “mitt” [sic].
I Daniel Quinns bok Ishmael förklarar han denna förvandling från att vara
“Lämnare” (de som godtar vad jorden förser dem med) till att bli “Tagare”
(de som kräver från jorden vad de vill ha). Denna föreställning om
ägandeskap lade grunden för social hierarki allteftersom ägodelar och makt
uppkom.
Domesticering präglar inte bara naturen
på så sätt att den går från att vara fri till att bli styrd, den förslavar
också de arter som är domesticerade. Generellt sett kan man säga att ju mer
ett system är kontrollerat ju mindre chans har det att överleva.
Domesticeringen av själva människosläktet innebär många skiften i jämförelse
med den födosökande, nomadiska livsstilen. Det är värt att notera här att de
flesta av dessa skiften från att vara födosökande nomader till att vara
domesticerade inte skedde självmant utan med hjälp av en svärdsegg eller en
pistolsmynning. För 2000 år sedan var majoriteten av jordens populationer
jägaresamlare, idag är siffran .01%. Domesticeringens väg är en av
koloniserandets kraft som har inneburit en mångfald av patologier för den
besegrade populationen och utövarna av den (besegrarna). Flera exempel visar
en förändring till det sämre vad gäller näring och hälsa som följd av en
nödgad icke-varierad kost, omkring 40-60 sjukdomar som integreras i det
mänskliga samhället för varje djur som domesticeras (influensa, vanlig
förkylning, tbc et c), uppkomsten av överflöd som kunde användas för att
föda en befolkning som hade förlorat balansen och som ovedersägligen rör sig
med ägodelar och därmed ett slut på gemensamt ägande.
Patriarkatets ursprung
och dynamik
När skiftet mot civilisation började var
en tidig produkt av domesticeringen patriarkatet: formaliseringen av manlig
domination och utvecklingen av institutioner som förstärker den. Genom att
skapa falska könsskillnader- och indelningar mellan män och kvinnor skapar
civilisationen än en gång en “annan” som kan bli objektifierad,
kontrollerad, dominerad, använd och tillrättalagd. Det här löper parallellt
med domesticeringen av grödor och plantor för jordbruksodling och djur för
herdeskap, i en generell dynamik, och också i det specifika som i kontrollen
över reproduktionen. Som i andra lager av samhället läggs olika roller på
kvinnan för att skapa en mycket rigid och förutsägbar följd, som gynnar
hierarkin. Kvinnan ses som en ägodel, inte annorlunda än grödorna på åkern
eller fåren på grönbetet. Ägande och absolut kontroll, om det så rör sig om
jord, grödor, djur, slavar, barn eller kvinnor, är en del av civilisationens
särskilda dynamik. Patriarkat kräver en underordning av det feminina och en
tillskansning av naturen, ett förlopp som leder oss rakt ned i fördärvet.
Det definierar makt, kontroll samt domination över vildheten, friheten och
livet. Patriarkatets villkorhet är det som läser diktat för alla våra möten
och interaktioner; med oss själva, vår sexualitet, våra förhållanden till
varandra, och vårt förhållande till naturen. Det begränsar något oerhört
vårt spektrum av möjliga upplevelser.
Tvåvägsförhållandet mellan
civilisationens logik och patriarkatet är ovedersägligt; i tusentals år har
de format den mänskliga upplevelsen på varje nivå, från det institutionella
till det personliga, allt medan de har förstört liv. För att kunna vara emot
civilisationen måste man vara emot patriarkatet; och för att ifrågasätta
patriarkatet måste man, verkar det som, också ifrågasätta civilisationen.
Arbetsdelning och
specialisering
Avstängningen av förmågan att ta hand om
oss själva och att se till att våra egna behov uppfylls är en teknik som
civilisationen ständigt använder sig av för att separera och försvaga. Vi är
mer värda för systemet, och mindre värda för oss själva, om vi är alienerade
från våra egna behov och varandra genom arbetsdelning och specialisering. Vi
är inte längre i stånd att gå ut i världen och förse oss själva och våra
kära med den nödvändiga födan och de medel för överlevnad som behövs.
Istället tvingas vi in i det försörjningssystem av produktion/konsumtion
till vilket vi ständigt står i skuld. Ojämlikhet i inflytandet kommer till
genom den effektiva makten hos varierande typer av experter. Konceptet med
en specialist skapar följdriktigt en maktdynamik och undergräver jämlika
förhållanden. Fastän vänstern ibland kan erkänna dessa koncept politiskt så
ses de fortfarande som del av en nödvändig dynamik för att hålla ting i
schack eller att reglera ting. Gröna anarkister tenderar att se
arbetsdelning och specialisering som fundamentala och kompromisslösa
problem, ovedersägliga för förhållanden inom civilisationen.
Förkastandet av
vetenskapen
De flesta anarkister som är emot
civilisationen förkastar också vetenskapen som en metod för att förstå
världen. Vetenskapen är inte neutral. Den är fullspäckad med anledningar och
antaganden som springer ur, och förstärker, den katastrof av separation,
försvagning och köpslående dödhet som vi kallar “civilisation“. Vetenskapen
förutsätter lösgjordhet. Det än inbyggt i själva termen “observation”. Att
“observera” något är att förnimma det medan man distanserar sig
känslomässigt och även kroppsligen, att ha en envägskanal av “information”
som rör sig från det observerade tinget till “självet”, som definieras som
oberoende av tinget. Det här dödsbaserade eller mekanistiska synsättet är en
religion, den dominerande religionen i vår tid. Vetenskapens metod berör
endast det kvantitativa. Den erkänner varken värden eller känslor, eller
sättet luften doftar när det börjar regna - eller om den berör dessa saker
så gör den det genom att förvandla dem till siffror, genom att förvandla
enheten med doften av regn till en abstrakt sysselsättning med den kemiska
formeln för ozon, genom att förvandla sättet den doften får dig att känna
dig till den intellektuella idén att känslor bara är en illusion som skapas
av kvicka neuroner. Att tänka i siffror är inte i sig sant utan ett valt
sätt att resonera. Vi har valt ett sätt att resonera som fokuserar vår
uppmärksamhet på en värld skild från verkligheten, där ingenting har
kvalitet eller medvetande eller ett eget liv. Vi har valt att förvandla det
levande till dött. Försiktigt resonerande vetenskapsmän kan erkänna att det
de studerar är en snäv simulering av den komplexa riktiga världen, men få av
dem inser att detta snäva fokus är själv-födande och att det har byggt upp
teknologiska, ekonomiska och politiska system som alla arbetar tillsammans,
vilket snävar in verkligheten än mer. Och hur snäv än siffrornas värld är så
tillåter inte den vetenskapliga metoden alla siffror - bara de siffror som
är reproducerbara, förutsägbara och som är desamma för alla observatörer.
Självfallet är inte verkligheten reproducerbar, förutsägbar och inte heller
densamma för alla observatörer. Men det är inte heller fantasivärldar som är
sprungna ur verkligheten.
Vetenskapen stannar inte vid att dra oss
in i en drömvärld - den går ett steg vidare och gör denna drömvärld till en
mardröm vars innehåll väljs ut till förmån för förutsägbarhet,
kontrollbarhet och likformighet. Alla former av överraskning och sensualitet
görs av med. På grund av vetenskapen klassificeras psykologiska typer som
inte kan likformas som tokiga eller som bäst “onormala” och görs av med.
Ovanliga erfarenheter, ovanliga idéer och ovanliga människor katsas på
soptippen eller förstörs som maskindelar som inte passar maskinen.
Vetenskapen är bara en manifestation och insnärjning av en suktan efter
kontroll som vi har haft åtminstone sedan vi började plöja åkrar och
stängsla in djur i stället för att leva i den mindre förutsägbara (men mer
överflödiga) verkliga världen, eller “naturen”. Och från den tiden fram till
nu har denna suktan drivit fram varje beslut om vad som ska räknas som
“framsteg”, ända fram till och inkluderande den genetiska omstruktureringen
av livet.
Problemet teknologin
Alla gröna anarkister ifrågasätter
teknologin på något plan. Det finns somliga som fortfarande föreslår att
teknologin ska vara “grön” eller “lämplig” och söker efter rationella skäl
för att hålla fast vid olika former av domesticering, men de flesta
förkastar teknologin helt. Teknologi är mer än kablar, silikon, plast och
stål. Det är ett invecklat system som för med sig arbetsdelning,
råvaruutvinning och utnyttjande som är till godo för de personer som
använder sig av processen. Beblandningen med och resultatet av teknologin är
en alienerad, medlande och förvrängd verklighet. Trots de postmoderna
apologeternas påståenden är teknologin inte neutral. De värderingar och mål
som hålls av de personer som producerar och kontrollerar teknologin finns
alltid inbakad i den. Teknologi skiljer sig från enkla redskap på många vis.
Ett enkelt redskap är ett tillfälligt nyttjande av ett element inom vår
omedelbara närhet som nyttjas för en specifik uppgift. Redskap medför inte
invecklade system som alienerar brukaren från handlingen. Underförstådd i
teknologin är denna separation som skapar en ohälsosam och medlad erfarenhet
som leder till olika former av auktoritet. Dominationen utvidgas för varje
gång en ny “tidssparande” teknologisk sak uppfinns, eftersom den kräver
konstruktionen av mer teknologi för att underhålla, driva, behålla och
reparera den ursprungliga teknologin. Detta har lett väldigt snabbt till
etablerandet av ett komplext teknologiskt system som verkar ha ett liv
oberoende av de människor som skapade det. Överblivna sidoprodukter från
detta teknologiska samhälle förorenar både vår fysiska och vår psykiska
livsmiljö. Liv stjäls för att tjäna Maskinen och det giftiga utflöde som
kommer från det teknologiska systemets bränsle - både kväver oss. Teknologin
kopierar nu sig själv med något som illavarslande nog liknar en egen
medvetenhet. Det teknologiska samhället är en sjukdom för vår jord,
framskjuten av sitt eget momentum och som raskt kräver en ny form av
livsmiljö: en som är uteslutande planritad för mekanisk effektivitet och
teknologisk expansionism. Det teknologiska systemet förstör eller underkuvar
metodiskt naturen och konstruerar en värld som bara är lämplig för maskiner.
Det ideal, efter vilket det teknologiska systemet strävar att uppnå, är det
där man mekaniserar allt man stöter på.
Produktion och
industrialism
En nyckelkomponent i den moderna
teknikkapitalistiska strukturen är industrialismen, produktionens
mekaniserade system som är uppbyggt på centraliserad makt och exploatering
av människor och natur. Industrialismen kan inte existera utan folkmord,
skövling av naturen och kolonialism. För att upprätthålla det accepterar man
tvång som avtvingning av land, tvångsarbete, kulturell förstörelse,
assimilation, ekologisk förstörelse och global handel och håller det för
nödvändigt, till och med gynnsamt. Industrialismens standardisering av livet
objektifierar och tillrättalägger det och ser allt liv som en potentiell
resurs.
En kritik av industrialismen är en
naturlig utvidgning av anarkismens kritik av staten eftersom industrialismen
är medfött auktoritär. För att upprätthålla ett industriellt samhälle måste
man försöka erövra och kolonisera land för att ha möjlighet att utvinna
(generellt sett) icke förnybara resurser för att underhålla och driva
maskinerna. Denna kolonialism rationaliseras av rasism, sexism och kulturell
chauvinism. För att kunna utvinna dessa resurser så måste människor tvingas
från sina marker. Och för att få människor att arbeta i fabrikerna som
producerar maskinerna måste de förslavas, göras beroende och hur som helst
utsättas för det destruktiva, giftiga, förminskande industriella systemet.
Industrialismen kan inte existera utan massiv centralisering och
specialisering: klassdomination är ett verktyg inom det industriella
systemet som förnekar människor tillgång till resurser och kunskap, vilket
gör dem hjälplösa och lätta att utnyttja. För att överleva kräver
industrialismen dessutom att resurser skeppas från överallt i världen och
denna globalism undergräver lokal autonomi och självförsörjning. Det är en
mekanistisk världsbild som står bakom industrialismen. Det är samma
världsbild som har rättfärdigat slaveri, utrotning och underkuvandet av
kvinnor. Det borde vara uppenbart för alla att industrialism inte bara är
förtryckande för människor, utan att det också är oerhört destruktivt
ekologiskt sett.
Bortom vänsterismen
Olyckligtvis fortsätter många att se på
anarkister, och många anarkister att se på sig själva, som en del av
Vänstern. Denna tendens är stadd i förändring, allteftersom post-vänstern
och anti-civilisatoriska anarkister drar upp klara skiljelinjer mellan deras
perspektiv och kollapsen för de socialistiska och liberala ideologierna.
Inte bara har Vänstern bevisat sig vara ett monumentalt misslyckande i sina
idéer utan det är uppenbart, draget från dess historia, dess samtida
utlöpare och dess ideologiska ramar att Vänstern (fastän den presenterar sig
själv som altruistisk och förespråkande “frihet”) att den också är en
antites till liberation. Vänstern har aldrig fundamentalt ifrågasatt
teknologin, produktionen, organisationen, representationen, alienationen,
auktoritet, moral eller Framsteg och den har praktiskt taget ingenting att
säga om ekologi, autonomi eller det individuella på något meningsfullt plan.
Vänstern är en generell term och kan hårdraget representera alla
socialistiska böjelser (från socialdemokrater och liberaler till maoister
och stalinister) som önskar att återsocialisera “massorna” till en mer
“progressiv” agenda och som ofta använder sig av tvingande och manipulativa
åtgärder för att skapa en falsk “sammanhållenhet” eller för att skapa
politiska partier. Emedan metoderna eller extremerna i utövandet kan variera
så är den övergripande tanken densamma, en kollektiviserad och monolitisk
världssyn som grundar sig på moral.
Mot massamhället
De flesta anarkister och “revolutionärer”
brukar en väsentlig del av sin tid till att utveckla scheman och mekanismer
för produktion, distribution, adjudikation och kommunikation mellan stora
grupper av människor; med andra ord en skiss av ett komplext samhälle. Men
inte alla anarkister godtar en förutsättning för global (eller ens regional)
social, politisk och ekonomisk koordination och beroende mellan parter,
eller den organisation som är nödvändig för dess administration. Vi
förkastar massamhället av praktiska och filosofiska skäl. Framför allt
förkastar vi den inneboende förmedlan som är nödvändig för att situationer
som inte kommer till av direkt erfarenhet (helt decentraliserade sätt att
existera) ska fungera. Vi har ingen önskan att sköta samhället eller ens att
organisera ett annat samhälle, vi önskar en helt annan referensram. Vi
önskar en värld där varje grupp är autonom och beslutar på egna meriter hur
den ska leva, där alla upplevelser är av samhörighet, fria och öppna och
otvingade. Vi önskar ett liv som vi lever och inte ett som levs åt
oss. Massamhället kolliderar verkligen med inte bara autonomin och individen
utan också med jorden. Det är helt enkelt inte hållbart (i termer av
resursutvinning, transport- och kommunikationssystem som är nödvändiga för
vilket globalt ekonomiskt system som helst) att fortfara med eller att
presentera planer för ännu ett sådant samhälle. Återigen verkar det som om
en radikal decentralisering är nyckeln till autonomin och för att kunna
bereda icke-hierarkiska och uthålliga metoder för ett levebröd.
Liberation vs.
Organisation
Vi är varelser som strävar efter en
djupgående och fullständig brytning med det civiliserade systemet,
anarkister som ser fram emot oinskränkt frihet. Vi slåss för frigörelse, för
ett decentraliserat och omedlat förhållande med våra omgivningar och med dem
vi älskar och delar en känsla av samhörighet med. Organisatoriska modeller
förser oss bara med mer av samma byråkrati, kontroll och alienation som vi
redan har under det nuvarande systemet. Fast där kan finnas en stundvis god
orsak så kommer den organisatoriska modellen från ett inneboende
paternalistiskt och misstroende synsätt som verkar vara oförsonligt med
anarki. Sanna förhållanden som grundar sig på en känsla av samhörighet
kommer från en förståelse av varandra som uppnås genom intima,
behovsbaserade relationer på en vardaglig basis och inte genom relationer
som grundas på organisationer, ideologier eller abstrakta idéer. Vad som är
typiskt för den organisatoriska modellen är att den förtrycker individens
behov och önskemål för “kollektivets bästa” där den försöker standardisera
både motstånd och visioner. Från partier till plattformar till federationer
så verkar det som att när ett projekts proportioner ökar i storlek så
förminskas meningen och relevansen som det har för ens eget liv.
Organisationer är medel för att stabilisera kreativitet, för att kontrollera
meningsskiljaktigheter och för att tona ned “kontrarevolutionära stämningar”
(så som de uppfattas av diverse kadrereliter eller ledarskapet självt).
Typiskt är att de rör sig med det kvantitativa snarare än det kvalitativa
och att de lämnar ytterst lite utrymme för oberoende tankar och handlingar.
Informella och samhörighetsbaserade förhållanden tenderar att minimera
alienationen från beslut och processer och att reducera medlandet mellan
våra önskemål och våra handlingar. Förhållanden mellan grupper, grundade på
samhörighet, bevaras helst organiska och tillfälliga istället för rotade och
stela.
Revolution vs. Reform
Som anarkister förkastar vi å det
starkaste all form av regerande ledning och också all form av samröre med
eller medling med staten (eller någon som helst institution som står för
hierarki och kontroll). Denna ståndpunkt bestämmer en viss form av
kontinuitet eller en särskilt riktad strategi, som historiskt refereras till
som revolution. Denna term, hur snedvriden, utspädd och köpslagen med den än
har blivit av ideologier och agendor av skilda slag, kan fortfarande ha
betydelse för anarkisten och för den anti-ideologiska praxisen. Med
revolution menar vi den pågående kampen för att ändra det sociala och
politiska landskapet på ett grundläggande sätt; för anarkister betyder det
här dess fullständiga nedmontering. Ordet “revolution” är avhängigt från
vilken position det används, såväl som vad som skulle kallas “revolutionär”
aktivitet. Återigen är det här, för anarkister, aktivitet som riktar sig mot
den fullständiga upplösningen av makten. En reform, å andra sidan, är varje
aktivitet eller strategi med mål att justera, förändra eller att selektivt
behålla element från det nuvarande systemet och som vanligen använder sig av
just det givna systemets metoder och samhällsapparat. Målen med och
metoderna för revolution kan inte dikteras av, eller utföras inom, det givna
samhällets kontext. För anarkister åberopar revolution och reform oförenliga
metoder och mål och trots somliga liberala anarkisters närmanden så är de
omöjliga att förena. För den anti-civilisatoriska anarkisten ifrågasätter,
utmanar och arbetar den revolutionära aktiviteten för att avveckla en hel
struktur, det paradigm som är civilisationen. En revolution är inte heller
en fjärran eller avlägsen händelse som vi arbetar mot eller förbereder
människor för utan istället en livsstil eller ett sätt att handskas med
olika situationer.
Att motstå megamaskinen
Anarkister generellt och särskilt gröna
anarkister föredrar direkt aktion framför medlade eller symboliska former av
motstånd. Diverse metoder och infallsvinklar, bland andra subversiv
kulturell aktivitet, sabotage, revolt och politiskt våld, har varit och
fortsätter idag att vara en del av många anarkisters attackarsenal. Ingen
ensam taktik kommer att vara effektiv i att förändra dagens ordning eller
dess utlöpare i någon väsentlig del men dessa metoder, kombinerade med en
genomskinlig och pågående social kritik, är oerhört viktiga. En omstörtning
av systemet kan äga rum i det tysta lilla såväl som i det högljudda stora
och kan också vara ett viktigt element i det fysiska motståndet. Sabotage
har alltid varit en levande del av anarkistisk aktivitet, i form av spontan
vandalism (öppet eller i skydd av mörkret) eller genom mer olaglig
underjordisk koordination i cellformationer. Grupper som Earth Liberation
Front, som är en radikal miljögrupp och som består av autonoma celler som
har som måltavla de som gör en vinst på förstörelse av vår planet, har
orsakat skador för miljoner dollar för företagsfilialer och byråer, banker,
sågverk, inrättningar för genetisk forskning, sportfordon och lyxvillor.
Dessa aktioner, ofta i form av bränder, i samband med välartikulerade
bulletiner som ständigt ställer civilisationen inför rätta, har inspirerat
andra att agera och är ett effektivt sätt inte bara för att belysa det
ekologiska förfallet utan också som avskräckande medel för specifika
jordförstörare. Revolterande aktivitet, eller spridandet av sådana moment
som kan få till stånd en bristning i den sociala friden så att människors
spontana ilska kan släppas fri och möjligtvis förvandlas till revolutionära
stämningar, är också på gång. Revolterna i Seattle 1999, i Prag 2000 och i
Genua 2001 (och i Göteborg samma år, övs anm.) var alla (på olika sätt)
gnistor av revolutionär aktivitet som, fastän begränsad i sina visioner, kan
ses som försök att röra sig i en revolutionär riktning och att göra en
kvalitativ brytning med reformism och hela det förslavande systemet.
Politiskt våld som också innebär att individer som är orsak till särskilda
aktiviteter eller de beslut som har lett till förtryck har utgjort måltavlor
har också varit ett fokus för anarkister historiskt sett. Slutligen, om man
betänker den ofantliga verkligheten och systemets all-genomträngande
räckvidd (socialt, politiskt, teknologiskt) så är attacker på denna
megamaskins teknik och infrastruktur av intresse för anti-civilisatoriska
anarkister. Oavsett infallsvinkel och intensitet så ökar antalet militanta
aktioner och de följs allt oftare av insiktsfulla analyser av
civilisationen.
Behovet av att vara
kritisk
Allt eftersom marschen mot global
annihilation fortsätter, som samhället blir mer ohälsosamt, som vi mer och
mer förlorar kontrollen över våra liv och allt eftersom vi misslyckas med
att skapa ett betydelsefullt motstånd mot dödskulturen så är det livsviktigt
för oss att vara oerhört kritiska mot gårdagens “revolutionära” rörelser,
dagens kamp samt våra egna projekt. Vi kan inte bara ständigt upprepa
gårdagens misstag och inte heller verka som blinda inför våra egna
svagheter. Den radikala miljörörelsen är full av enstaka kampanjer och
symboliska gester och den anarkistiska scenen är hemsökt av vänsteristiska
och liberala tendenser. Båda fortsätter att gå igenom rätt poänglösa
“aktivist”stadier och sällan försöker de att objektivt bedöma deras (in)effektivitet.
Ofta låter sig dessa sociala bra-görare ledas av skuld och offervilja
snarare än av sin egen frigörelse och frihet allt eftersom de följer det
upptrampade spår av misslyckanden som deras föregångare har trampat före
dem. Vänstern är ett varigt sår på mänsklighetens bak, miljövänner har
misslyckats med att ens bevara en bråkdel vilda ytor och anarkister har
sällan något provokativt att säga, för att inte tala om vad de sedan gör.
Medan somliga skulle säga att kriticism är av ondo eftersom det “sår split”
så ser man ur ett sant radikalt perspektiv nödvändigheten av kritisk
utvärdering, för att kunna förändra våra liv och världen vi bebor. De som
önskar undertrycka all debatt till “efter revolutionen”, för att hålla all
diskussion kvar i vagt och meningslöst pladdrande och för att inte låta
kritik av strategi, taktik och idéer komma upp till ytan, kommer inte att
komma någonstans och kan bara hålla oss tillbaka. En viktig aspekt i varje
radikalt anarkistiskt perspektiv måste vara att ifrågasätta allt och då att
särskilt också utvärdera våra egna idéer, projekt och aktioner.
Influenser och solidaritet
Det gröna anarkistiska perspektivet är
brett och öppet, fastän det samtidigt innehåller viss kontinuitet och
grundläggande element. Det är influerat av anarkister, primitivister,
ludditer, insurrektionalister, situationister, surrealister, nihilister,
djupekologister, bioregionalister, eko-feminister, olika ursprungsfolk,
antikoloniala strider, det naturliga, det vilda och jorden. Anarkisterna,
förståeligt nog, bidrar med den antiauktoritära andan, som utmanar all makt
på en fundamental nivå och som strävar efter sanna jämställda förhållanden
och som förespråkar samhällen med inbördes stöd. Gröna anarkister utvidgar
emellertid idéer om icke-domination till allt liv, inte bara mänskligt
sådant och går därför längre än den traditionella anarkistiska analysen.
Primitivister har bidragit till den gröna anarkismen med ett kritiskt och
provokativt förhållningssätt till civilisationens ursprung, en förståelse
kring hur den är uppbyggd och hur vi har kommit hit, för att se till att få
till stånd en kursändring. Gröna anarkister, inspirerade av ludditerna,
väcker åter till liv en inriktning baserad på direkt aktion gentemot det
teknologiska/industriella samhället. Insurrektionalister för in sin tanke om
att inte vänta på en finstämd kristallklar kritik utan att se och spontant
förstöra den samtida civilisationens institutioner som genom sin natur
hämmar vår frihet och våra lustar. Anti-civilisatoriska anarkister har också
situationisterna att tacka för mycket och deras kritik av alienationen som
följer i civilisationens spår och som vi kan bryta oss fria från genom att
återkoppla till våra drömmar och oförmedlade lustar. Nihilismens vägran att
erkänna någon av samhällets verkligheter förstår vårt samhälles djupt
ingrodda ohälsa och erbjuder gröna anarkister en strategi som inte gör det
nödvändigt att erbjuda visioner för samhället, utan istället fokuserar på
dess förstörelse. Djupekologi, trots dess misantropiska tendenser, erbjuder
den gröna anarkistens perspektiv en förståelse för att allt livs välmående
och utveckling hör ihop med ett medvetandegörande av det inneboende värdet
av den icke-mänskliga världen och detta värde oberoende av dess
användarvärde. Djupekologins uppskattande av livets rikedom och mångfald
bidrar till förståelsen för att dagens mänskliga intrång i den
icke-mänskliga världen är både påtvingad och omåttlig och att situationen
ständigt försämras. Bioregionalister för med sig budskapet om att leva inom
ens bioregion och att vara intimt knuten till jorden, vattnet, klimatet,
grödorna, djuren samt de generella strukturerna i sin egen bioregion.
Eko-feminister har bidragit till förståelsen av rötterna till patriarkatet,
dess dynamik, manifestation och verklighet samt dess verkan här på vår jord,
i synnerhet på kvinnorna men också på mänskligheten generellt. På senare tid
har det destruktiva åtskiljandet av människor från jorden (civilisationen)
beskrivits bäst och mest intensivt av eko-feminister. Anti-civilisatoriska
anarkister har tagit djupt intryck av olika ursprungsfolk och jordbaserade
folk både i historien och av idag. När vi ödmjukt lär oss och inkorporerar
uthålliga tekniker för överlevnad och sundare vägar att samspela med livet
är det viktigt att inte plangöra eller att generalisera ursprungsfolk och
deras kulturer och att respektera och försöka förstå deras olikheter utan
att förväxla kulturella identiteter med karaktäristika. Solidaritet, stöd
och försök att anknyta till inhemska och anti-koloniala strider, som har
varit vid frontlinjen för den anti-civilisatoriska kampen, är livsviktiga
allt eftersom vi försöker avveckla dödsmaskinen. Det är också viktigt att
förstå att vi, vid någon tid, har utvecklats från jordbaserade folk som med
våld fördrevs från sitt förhållande till jorden, och därför också har en
plats inom den anti-koloniala strävan. Vi låter oss också inspireras av det
naturligt vilda, av de som har flytt undan domesticeringen och
återintegrerat sig i det vilda. Och, förstås, de vilda varelser som utgör
den här vackra blå och gröna organism som kallas Jorden. Det är också
viktigt att komma ihåg att, medan många gröna anarkister har sina influenser
från liknande källor, så är grön anarki något oerhört personligt för var och
en som identifierar sig med eller knyter an till sådana idéer och
handlingar. Perspektiv som är hämtade från en persons egna erfarenheter
ifrån livet inom dödskulturen (civilisationen) och hennes egna förhoppningar
utanför domesticeringsprocessen är slutligen de mest levande och viktiga i
O-civiliseringsprocessen.
Återförvildning och återanknytning
För de flesta
gröna/anti-civilisatoriska/primitivistiska anarkister är återförvildning och
återanknytning med jorden ett livsprojekt. Det begränsas inte till en
intellektsmässig förståelse eller ett praktiserande av primitiva färdigheter
utan det är istället en djup förståelse av de genomträngande sätt på vilka
vi domesticeras, sönderdelas och skiljs från våra själv, från varandra och
från världen samt av det enormt stora och tidskrävande arbete som krävs för
att bli hel igen. Återförvildning har en fysisk komponent som involverar att
återvinna färdigheter och att utveckla metoder för en uthållig samexistens,
bestående av hur vi föder, skyddar och helar oss själva med växter, djur och
material som finns tillgängliga naturligt i vår bioregion. Det består också
av förstörandet av de fysiska manifestationerna av civilisationen, med dess
redskap och infrastruktur. Återförvildning har också en känslomässig
komponent, som består av att lära oss att hela oss själva och varandra från
de 10 000 år gamla såren som går på djupet, att lära oss hur vi lever
tillsammans i icke-hierarkiska och icke-förtryckande samhällen och att
omintetgöra det domesticerande tankesättet i våra sociala enheter.
Återförvildning involverar att prioritera direkt upplevelse och passion
framför medlande och alienering, att tänka om rörande varje dynamik och
aspekt av vår verklighet, att återanknyta till vårt vilda ursinne för att
försvara våra liv och för att kämpa för en frigjord existens, att utveckla
en större tillit till vår intuition och att bli per du med våra instinkter
samt att återskapa den balans som har blivit nästan tillintetgjord efter
tusentals år av patriarkal kontroll och domesticering. Återförvildning är
processen för att bli ociviliserad.
För förstörandet av civilisationen!
För återanknytningen till livet!
Översatt av Sandnor
Dead Society
En film av Thomas Toivonen
Vargatid
Ett
zine för en ursprunglig relation till Moder Jord
Fimbulvinter -
Anarko-primitivism på svenska
Civilisationskritisk blogg
Teaching Drum Outdoor School
Skola för
ursprungligt leverne
Paleo-life
Forum för
ursprungligt leverne